Kära vän!
Under det gångna året har jag med stor iver och passion studerat Johannes av Korsets ”Själens dunkla natt” och Therese av Avilas ”Den inre borgen”. Båda härstammandes från 1500-talets spanien. En resa i mystiken närmre gud och närmre Jesus. Jag möter Johannes i sviterna av en livsomvälvande Ignatiansk retreat sommaren 2013 och efter att 2012 ha läst hans Andlig sång.
Jag tycker mig i Johannes se en liknelse till mina erfarenheter av djupare depression. I rader som
”… INTO this dark night souls begin to enter when God draws them forth from the state of beginners—which is the state of those that meditate on the spiritual road”.
Johannes pratar om barnaskapets tro och hur man rör sig bort från den in I öknen eller natten som Johannes väljer att kalla den. I det innersta där allt är bortskalat och där gud känns som en skugga där är Johannes av korsets gud, i tvivlets mörker och hopplöshet. Theresa pratar om gudsrelationen som en borg. Hon skriver
”I thought of the soul as resembling a castle,31 formed of a single diamond or a very transparent crystal,32 and containing many rooms, just as in 39heaven there are many mansions”.
Det kan liknas vid det nålsöga 1900-tals mystikern Thomas Mertons liv passerade igenom en natt efter att hans bror blev nedskjuten över Nordsjön. Thomas kände ångest och skuld över detta eftersom han rymt från militärtjänsten.
En viktig sak. I båda böckerna är också hoppet synligt. I ångesten är det hela tiden Jesus som bär personen genom den dunkla natten. I depressionens ljus syns gud som det klaraste och tydligaste som finns.
Citaten ur böckerna kommer från ccel.org
